Jag och X har verkligen ett komplext förhållande. Mötte upp honom på 19.13 tunnelbanan när han slutat jobbet, åkte hem till honom, gjorde det som var meningen, och tog 20.00 tåget hem igen. Ingen av oss reagerade nämnvärt på att min vistelse innanför dörrarna varade lite drygt 40 minuter och småpratade lite medans vi tog sällskap nerför trappuppgången. han gav mig en puss, jag sa att vi skulle höras och båda gick vidare. Men så stannade jag och vände mig om (av en anledning jag inte förstår) och såg honom springa iväg i löv-orkanen som härjade och slogs av tanken hur perfekta vi är för varandra. Ja, alltså vi skulle kunna bli perfekta för varandra, ett kick-ass-couple. Vi fungerar exakt likadant när det gäller dessa eviga committment issues och växlar ständigt sida i frågan om hur vi vill ha det. Förutom det besitter vi en rad egenskaper som skulle få oss att bli så bra.
Om han bara kunde vara några år yngre vore allting tipp topp men just nu känner jag att vi står i helt olika faser i livet. Om något år är kontrasten inte lika stor men seriöst, har jag inte redan gått igenom det här en gång (nej vänta, två gånger) tidigare? Jag lär mig uppenbarligen inte av mina misstag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar