onsdag 30 september 2009

23.59

Ramlade in på en blogg här om dagen och läste det här inlägget.



Jag har en tendens till att haka upp mig på saker och ting och kände att jag behöver lägga min överflödiga åsikt till den här frågan. Kan man offra få för att rädda fler? Ja, det är klart man kan. Vad ska man annars göra? Offra fler för att rädda få? Jag vet, vi offrar en miljon hårt arbetande 10-åringar i tobaksindustrin så att 100 högt uppsatta på Marlboro kan fortsätta leva lyxliv. Eller så offrar vi 100 högt uppsatta på Marlboro så att en miljon hårt arbetande 10-åringar kan få slippa dö lidande i cancer. Well?



För övrigt vet jag inte om jag kan hålla med om att "Hitler-tänket" är att ens att tänka lite rätt i det här fallet. Jag menar, Hitler dödade typ sex miljoner judar. Det är inte direkt vad jag betraktar som .

00.24

Jag har, efter att ha läst igenom lite gamla inlägg här hos mig, förstått att jag kanske lätt kan uppfattas som en lite bitter människa med tanke på mitt lite lätt bistra skriftspråk. Tänkte bara snabbt meddela att så inte är fallet in real life. Jag är i själva verket en ganska obitter person (om vi ska bortse från den rent av hysteriska bitterheten över att behöva jobba på ett jävla skitställe SAMTIDIGT som jag pluggar saker jag inte vill).

Men som vanligt vill jag genast krossa bilden jag just gett er, så jag tänkte radda upp en och annan sak som jag bara inte KAN ha överseende med (inte helt otippat handlar dessa irritationer om skriftliga fel och det svenska språket).

Känslor uttryckta i ord

Citat från slumpmässigt utvald blogg 1: "Hade gärna köpt dem om jag haft några miljoner över hahahaha!!!"
Citat från slumpmässigt utvald blogg 2: "HAHAHAHA asså ni måste titta hahahahahaha"

Okej, jag fattar. Du tycker att det är roligt. Men om du nu inte behärskar det svenska språket så pass bra att du inte kan förmedla hur roligt det var utan att behöva använda dig av två stackars bokstäver upprepade antal gånger, så tycker jag faktiskt inte att du borde skriva alls. När du är ledsen, hur gör du då? Hur gråter man i skrift? Kan du berätta? Nej, trodde väl det.

Smilegubbar

Jag kan nästan, nästan, bli självmordsbenägen när någon ska berätta något för mig över internet och hela konverationen med allt dess innehåll liksom överskuggas av min irritation över alla tusen smilys som frenetiskt blinkar på skärmen. Jag menar herregud, hur svårt ska det vara att på ett skämtsamt sätt berätta för någon att "du är sjuk i huvudet" utan att behöva skriva "du är sjuk i huvudet :D"? Två helt fullkomligt onödiga knapptryck när personen det är riktat till förhoppningsvis inte är helt jävla hjärndöd och förmodligen förstår att du skämtar. Återigen, LÄR ER ATT UTTRYCKA ER!

Slöseriet med skiljetecken

För att citera moi: "Dont you just hate people that makes a thousand questionmarks if its not obviously ironic???????"

Det händer (dom få gångerna jag faktiskt är online) att folk skriver "Hej vad gör du????" till mig på msn och tio gånger av tio är min första impuls att kapa första bästa bil, åka över till personen ifråga och dra på dom en hej dundrande örfil. Kom igen, undrar du verkligen så himla mycket över vad jag gör att du känner att du måste skriva FYRA frågetecken? Eller vill du bara markera att "Hej vad gör du????" faktiskt är en fråga för att ETT frågetecken faktiskt KAN innebära oklarheter? Om jag hade varit en halvblind, 90-åring med starr från Jupiter kanske jag hade förstått varför du skriver FYRA frågetecken och vill markera att det är en fråga. Men nu är jag en 18-åring från Stockholm och jag förstår verkligen icke.

15.11 Just nu..



..bedriver vi reseplaneringsverkstad hemma i mitt vardagsrum.

måndag 28 september 2009

23.57

Har återigen kommit in i en period där jag lägger onödigt mycket tid och energi åt att tänka på, oroa mig för och planera inför framtiden. Jag har några stora mål och en hel del små som jag hoppas kommer kunna bli avbockade inom några år. Så..

Inom ett år ska jag ha:
Köpt en bil
Flyttat hemifrån (eller i det här fallet få morsans arsle ur vagnen så hon kan flytta som hon säger att hon ska göra..)
Börjat plugga franska
Tagit fler Fotokurser
Skaffat ett shysst jobb

Inom X år:
Pluggat upp mina betyg
Kommit in på journalisthögskolan
Pluggat ännu mer fotografi
Backpackat i Sydamerika
Interrailat i Europa
Roadtrippat i USA


Och såklart är ett stort mål att fly landet fort som attan och bosätta mig någon helt annan stans. Frankrike är nog det landet som står högst upp men jag kan helt klart även tänka mig USA, Australien och till och med Skottland (om än bara för ett par år, man pallar inte hur mycket regn som helst). Eller några år på alla ställen. Allt som inte är Sverige duger helt enkelt. Men shit vad jag börjar känna att livet är kort.. Vi får helt enkelt vänta och se vart vägarna bär mig.

Ansgar och Evelyne



"Och som jag önskar att du var här nu Jag vill bara höra dina hjärtslag Och som jag önskar att vårt krig tog slut Jag har lärt av mina misstag Och du är lika ensam som jag"

10.40

Måndag, måndag, måndag. 5 dagar till helg. Men med en hel det att fixa kommer det nog att gå fort. Imorgon har jag ett fett prov i rättskunskap och eventuellt ett ännu fetare prov i matte. Sen har jag två FETA inlämningar att påbörja också, en i historia och en i samhälle. Så det är vad jag ska försöka få färdigt innan torsdag så jag kan ägna resten av veckan åt Thailand projektet. Bokade biljetter idag så nu står datumen klara! Den 11 december lämnar jag det här landet för 37 underbara, varma, ansvarslösa dagar i värmen. Hallelujja!

söndag 27 september 2009

21.32

MEN för att frångå allt jag just sa om "hej-idag-var-jag-och-fikade" bloggar så bara måste jag säga att idag var den bästa och mysigaste dagen på länge. Eller förresten, vi kan kalla det för en mental analys.

Den perfekta söndagen började med att X ringde klockan 09.39 och väckte mig för att fråga om jag ville äta brunch med honom. Då han och jag efter några veckor av "nattetids dejtande" kom fram till att vi bara har just en natt- och kvällstidsrelation fann jag hans brunchförfrågan lika chockerande som gången han frågade om vi skulle ta en promenad. Jag är helt enkelt inte av den åsikten att man förtär diverse mål, promenerar och umgås mer än nödvändigt efter ett relationkonstaterande som ovan.

Anyway. Han ringde iallafall och jag (som fått tre timmars sammanhängande sömn efter att ha kommit hem klockan 7 på morgonen) tackade förvirrat ja. Så efter att ha tagit en snabbdusch och halsat en kopp överdrivet starkt kaffe for jag iväg några stationer för att möta upp denne förrvirrande herre. Vid ankomst hade denne fortfarande inte klivit upp ur sängen och verkade för tillfället inte ha några planer på att göra det heller, så jag kastade av mig jeansen och kröp ner en timme innan vi bar oss av för att äta.

Efter att ha genomlidigt en så galet tung 20 minuters promenad på våra skakiga bakisben satt vi våra fötter innanför dörrarna på Enskede värdshus, ett riktigt fint ställe. En perfekt miljö för en romantisk söndagsdejt (om fallet nu hade varit så). Stället erbjöd en helt fantastiskt god brunch buffé som vi målmedvetet högg in på efter att ha placerat oss på deras uteservering i sensommar solen. Mätta och belåtna traskade vi på, om möjligt, ännu tyngre ben tillbaka samma väg vi kom.

Mina förväntningar på fortsättningen av dagen var inte högre än hemgång och slappande i soffan by my self, med tanke på våran relation. Med risk för att, som så många gånger förr, låta som en bitter cyniker (eller realist som jag vill kalla det) tänkte jag att jaha, nu har han fått vad han ville ha (ett ligg och mat-sällskap) och jag har fått vad jag ville ha (ett ligg) och gjorde mig därmed redo för ett snyggt *puss på kinden* vi-hörs-avslut. Döm min förvåning när han kläckte ur sig ytterligare en oväntad fråga om vi skulle gå tillbaka hem till honom och slå på någon "shysst rulle". Very well tänkte jag och tackade återigen ja. Och ja, där blev jag i skedposition kvar tills för ett par timmar sedan när jag freakade lite över att get-to-close så att säga och kvickt som attan fick på mig skorna. MEN (hör på detta) så kändes det inte alls, under dom över 9 timmarna vi spenderade tillsammans, inte ens lite jobbigt med konstant fysisk kontakt, spontana utan-baktankar-pussar, resturang besök och halvskämtsamma smeknamn som älskling. Tvärtom kändes det skönt att ha sitt på det torra för iallafall EN dag. Mitt tidigare planerade, lite halvdryga avslut kom iallafall tillslut till användning och jag drog mig tillbaka hemåt.



Så Danne, ska vi utvärdera mina handlingar och icke existerande panik känslor denna söndag? Ska jag ta det som att jag börjar smälta isen och riva murarna runt mitt hårda realisthjärta? För isåfall måste någonting göras omgående, såhär kan vi ju INTE ha det.

PS. Skriver du Danne LOL i kommentarsfältet till det här högst allvarliga inlägget så kommer jag bli tvungen till att vidta drastiska åtgärder som inkluderar bland annat pungtvister och diverse andra otäckheter. Comprende?

20.33

Har på det senaste fått en del klagomål på att det slarvats med dokumenteringen av JenniferLand en tid och jag kan enbart skylla på (den inte så ovanliga) tidsbristen och eventuell ren lathet. Inspirationsmätaren har även den fått sig en däng av bristen på tid och då jag känner att en "hej-idag-var-jag-och-fikade" blogg som uppdateras 1 gång varje dag inte längre känns speciellt kul så får det från och med nu bli lite mer sporadiskt skrivande om diverse onödiga ting tills min riktiga energi och skrivarglädje är back on track!

fredag 11 september 2009

15.49

Tystnad har rått ett par veckor bakåt och jag tänkte att det kanske kunde sitta på sin plats med en liten bildupdate:



Under de senaste två veckorna har jag hunnit spårat ur totalt på Heron city med mina babes Frida och Eddie.



Frida köpte en gigantisk cola som hon spillde ut ungefär 23.8 sekunder efter instigning i biosalongen.



Jag har viljat mörda mina äckliga klasskompisar.

Jag har druckit någonting som såg ut som radioaktiva cellgifter på saltsjöbanan (men som i själva verket var helt galet stark appeltini) som en riktig 14 åring.


Jag har hunnit bli KANON full. MINST sagt. Herregud.

Jag har fotoshootat med min partner in crime Linnéa (som förövrigt blivit jättestor och börjat krypa, allt medan jag hade fullt upp med att vara så alkoliserad som möjligt i somras).

Jag har bar-hängt med mina och Fridas 5 BÄSTA män.



Jag har tillsammans med (surprice, surprice) Frida drivit vakten på Åhlens till vansinne.



Och jag har äntligen påbörjat det STORA projektet jag och min vän Oscar tagit oss för.

Jag har kamoflerat Frida i en grön adidaströja och placerat henne mitt i den härliga växtligheten.



Och nu.. Ja, nu sitter vi som vanligt i min soffa och lyssnar på våra 5 (bland andra) ANDRA bästa män. Lil Wayne, Kanye West, T.I, Gavin Degraw och Bono.

fredag 4 september 2009

03.12

Hemkommen och ångesten är total. Börjar jobbet om 6 timmar och jag kan INTE sova. Började kvällen med att navigera mig hem till Hannah vilket gick sådär. Kom på alldeles försent att jag var påväg in på fel avfart och fick ta en vända i Hammarby sjöstad. Så kan det gå! Kom iallafall hem till henne och en obegränsad tillgång till Appletinis. Så efter att ha tagit en och annan drink tänkte vi att vi tar den sista på vägen in till stan så efter att ha blandat till någonting som såg ut att vara (och smakade) radioaktivt kilade vi iväg för att möta "The Italianos" (hennes Italienska klasskompisar). Den ena visade sig vara sådär knarkarsnygg som jag vill ha mina karlar så jag och Hannah tillsammans (eller ja, mest jag) har bestämt att honom lär vi ju fixa någongång i framtiden.
Imorgon kväll ska vi iallafall ut på nya äventyr! Någon random kille styr en fest och eftersom vi båda (nej, JAG)är totalblacka är det mycket välkommet! Nu ska jag sova, adios!