GÖTEBORG I MITT ALKOLISERADE HJÄRTA

Alltså vad ska jag säga, den här resan var precis lika spårad som Rättviks resan för några dagar sedan. Precis lika spårad som alla andra saker jag och Frida får för oss att göra. Och precis lika roliga. Jag har aldrig i mitt liv haft så kul som jag har haft den här veckan. Över alla förväntningar och det känns ju så jävla underbart bra.



Frida hunnybun började som alltid med att sova. Men den här gången kan jag faktiskt inte vara den som är den, efter två timmars sömn då vårat tåg gick 07.10 var det inte jätte svårt att somna. 5 timmars intercity gjorde att vi tog igen all den skönhetssömn vi missat. Började bra alltså!






Fast när vi hade sovit fem timmar och var utvilade och fina (?) var det inte så kul de sista 10 minutrarna. Ungefär så här glada var vi. Sura över att inte vara riktigt framme, glada över att vara så nära. Vi kunde inte hålla leéndet borta hur sura vi än försökte att se ut. Bokstäverna började likt resan till rättvik komma krypande.





Till SLUT var vi äntligen framme och kunde sätta våra lättade fötter på spårvagnen till Hotellet. Och hörde ni det, spårvagn. Inte taxi. Våra mammor skulle varit såååå stolta över oss.




Det var här genom det smutsiga spårvagnsfönstret vi fick se det vi snart skulle stå hoppande under. "Klon". Det X antal ton tunga beviset på att U2 faktiskt otroligt nog befann sig i samma stad som vi.

Väl framme på hotellet efter att ha släpat på våra 20 kilos väskor upp på spårvagnar, bussar, på sammanlagt 1 kilometer knöglig asfalt, uppför inte mindre än 4 trappor var lyckan var total. VI VAR HÄR. Vi var så jävla framme. Det vi möttes av gav oss dock 2, möjligen 3, hjärtattacker och en och annan hjärnblödning. Ett HELT ostädat rum med kvarglömda bikinisar på nattduksbordet och NOLL lakan eller handdukar. Menade dom verkligen att man skulle stå för sånt själv?! Ett panikartat samtal senare var problemet löst och vi röck handväskorna för att gå ut och äta medans den halvfete stamhövdingen städade vårt rum.

Inte till mycket nytta dock. Cirkus 2 timmar efter ankomst var kläd- och sko-katastrofen ett faktum. It was everywhere.

Men det är sånt man får ta tänkte vi och korkade, eller nej, slet upp våran rosé box och hällde upp i våra ny inskaffade muggar. Man tar definitivt vad man haver 45 mil hemifrån och efter ett par varsina 0,4 glas vin var vi fina i luven och gled ut på stan.

Vi hamnade på vad som skulle komma att kallas U2-baren och vad som skulle komma att bli vårat hak för helgen. En rätt sunkig bar på en tvärgata från Avenyn där vi klev in uppklädda och allt. Blickarna vi fick berättade att vi såg ut som one million dollar och jag kan faktiskt hålla med om det om man ska vara elak och jämföra med dessa jävla småstadskärringar. Höjdpunkten för kvällen var den förmodligen värsta och sämsta uppraggningen jag någonsin fått. Killen sitter där bordet mittemot och sjunger med intensiv blick med i refrängen till "With or without you" medans han suger in hela mig med blicken. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta en sådan grej så jag svarade genom att.. Ja, mima without you tillbaka.

Kvällen slutade faktiskt tidigt, vi var hemma innan tolv vilket inte har hänt sen Jesus föddes. Men det betydde att vi var pigga och glada tjejer som vaknade och studsade upp för att möta boysen. Tanken var köande innan klockan 10 men det sket sig rätt rejält och halv två gick vi från resturanten där vi möttes upp.

Vi slog oss ned där på marken utanför ullevi och väntade och väntade och väntade.

Det började regna. Frida löste situationen genom att dra på sig en sopsäck.

Den regnfärgade stämningen var rätt låg innan vi insåg att vi lyckats ställa oss nästan längst fram i kön utan att veta om det.

Det var fortfarande rätt tungt att stå trots köplaceringen. Problemet löstes med öl-hävning utan dess like. Det fanns liksom inte så många andra alternativ till underhållning.

Man fick helt enkelt göra det bästa av det. Jag snodde Philips plånbok och hittade det här. Det här kortet är helt sinnesjukt roligt.

Vi blev trötta. Jag kom på mig själv med att stå och sova mot någon främmande karl bakom, som i sin tur höll sin flickvän i handen. Frida var inte långsam med kameran.

Efter att ha köat i 4 timmar var man rätt trött på situationen. Det enda man kunde göra nu var att vänta lite till. Och knäppa massa kort.

Men väl inne var det hur jävla underbart som helst. Känslan att kliva in på ett näst intill folktomt Ullevi var helt sjukt. Jag tror vi alla kippade lite efter luft.

Och när han kom in, sexigheten personifierad, geniet på ullevi, Bono him self, var 9 timmars väntan så jävla värt det. Lycka. Ingenting annat, bara ren lycka. Att få stå och skrika med armarna sträckta rakt upp i luften till några av sina absoluta favoritlåtar är nog det bästa som finns. Då är det inte mycket som pågår i hjärnan.

Tyvärr fick jag klara mig på mobilkameran så istället för att lägga upp 3000 mindre bra lägger jag upp en enda strålande bild. Ser ni hur nära vi stog?

Efter konserten åkte vi rakspåret hem och slocknade. Så trötta att vi inte orkade gå ut på alla efterfester, vilket iförsig inte är konstigt efter att ha stått upp konstant i nästan 12 timmar. Dagen efter kändes allting overkligt. Hade det verkligen hänt? Hade vi verkligen sett dom? Frida och Jag gick och käkade Sushi och sedan ut på en sju helvetes shoppingrunda. Ska vi ens börja prata om de ohumana summor vi omplacerade i våra garderober?

Vi Streetstyle fotade oss lite grann..

..innan det var dags att åka hem och göra sig iordning för kvällens bravader. Somnade till en sväng där gjorde vi också vilket gjorde att det blev helt stört bråttom efter att boysen ringt och ringt och ringt och ringt och frågat var vi befann oss.

Så bråttom att Frida kom, efter en rejäl close up på kameran, på att hon glömt målat underfransarna.

Vi åkte till deras Hotell som var belagt på en båtjävel. Vem tusan vill bo på en båt? Vi förade lite innan vi begav oss till våran sunkiga, älskade U2-bar.

Patrik vår vän.

Frida min fru.

Philip och Micke.

Inne på baren var stämningen på topp och alla var helt otroligt glada. Vi träffade så mycket sjukt folk och var så himla glada att converse var kvällens skoval.

Den här killen är känd som Loner. Han var helt själv där och skulle tvunget umgås med oss precis hela tiden. Inte ett ord sa han. Han bara log och stirrade.

Vi bar på stolar, vi stog upp i sofforna, vi stog på borden, vi vrålade ut texterna på U2s alla sånger, drack redlösa odrägliga mängder och inte en enda varning fick vi. Förutom Richard då, han fick fem. Vilket är helt otroligt.

- Det här är din femte chans, sa vakten. Sen åker du ut!

Det brukar ju vara så att man får kanske två, MAX. Men dom kunde ju inte kasta ut oss så var det bara. Man kastar inte ut dom som får hela stället att skaka, sjunga, skratta och dansa. En jävla tur för oss.

Vid det här laget var promillen, precis som i rättvik, alldelles för hög för vårat eget bästa men det gav alla fullständigt fan i. Halv 4 på morgonen stod jag i baren och vrålade till bartendern att ge mig två stycken 6or rom och cola. Det hade ju sannerligen INTE behövts.

Eller? När det började bli folktomt på baren runt 4 halv 5 rycket gick vi allihopa till McDonalds där jag, Micke och ett helt gäng som hakade på oss stod och vrålade With or without you med uppsträckta armar och bakåtslängda huvuden. Efter att ha intagit diverse livsnödvändiga, alkohol uppsugande medel var det rakspåret in i en taxi tillbaka till deras båt.

När jag vaknade av att Frida röck i mig och sa att vi skulle vara utcheckade om en timme och det slog mig att vi var på andra sidan stan utbröt panik. Den varade i ungefär 3 sekunder. Sen sov jag igen, Frida med. Tio minuter senare vaknar vi båda igen och paniken bröt återigen ut, den här gången med dubbel styrka. Den varade i ungefär 7 sekunder. Sen sov vi igen. När vi för tredje gången vaknade var det bara att kasta sig upp på golvet (eller i mitt fall rakt in i väggen) och börja leta efter kläderna som låg över hela hotellrummet. Efter att äntligen ha tagit sig ut genom dörren, ut från båten och in i en taxi var det man hade chans att känna efter hur läget var egentligen. Det var inte bra. Skitfull och skitbakis SAMTIDIGT är aldrig bra.

K.A.T.A.S.T.R.O.F.L.Ä.G.E

Hur ska vi överleva 5 timmar intercity, IGEN? Den här gången med sitt livs värsta hangover.

Vi tänkte lösa krisen med att beställa in en varsin stor. Det gick inte som planerat. It did'nt work.

Sekunden vi kom på tåget ropar dom ut i högtalarna att det "skett ett litet bokningsfel och att vi på SJ därför olyckligt måste meddela att några av er kommer få stå större delen av resan". Jodå, självklart gällde det oss då vi med tårarna i ögonen och knutna nävar insåg att det satt två jävlar på VÅRA stolar. Som tur var hade Frida kollat på fel biljett och vi kunde efter en liten sammandrabbning lättade slå oss ner på våra stolar och vänta på att tåget skulle åka. Nu fanns inga mer motgångar så långt ögat kunde nå. Det enda som kunde hända var att tåget skulle åka baklänges eller något. Vilket det såklart gjorde. Påsarna jag sopat under stolen var helt plötsligt hett byte.