Alltså varför känns ens livssituation tretusen gånger värre på natten än på dagen?
Även fast jag vet att det finns människor som går fyra mil om dagen bara för att hämta vatten och har det bra mycket sämre ställt än jag kan jag inte låta bli att känna att mina (jämfört med deras) små problem fortfarande är mina stora problem. Problem är alltid problem, stora eller små. Att nästan dagligen brottas med sig själv är ett stort problem för det är den enda man aldrig någonsin kommer att vinna över, hur hårt man än kämpar. With or without anyone, du kommer aldrig att vinna. Du kommer aldrig att vinna din egen hundra procentiga kärlek och du kommer aldrig att hitta någon annan som kan älska dig till hundra procent. Kärlek händer inte i den riktiga världen. Kalla mig för en bitter cyniker, det är förmodligen ren och skär sanning men jag känner mig så fruktansvärt fastkedjad av en fantasi som sex miljarder människor i den här världen delar. En fantasi om att gå ut och hitta en människa man ska dela resten av sitt liv med och älska gränslöst till döden sliter dem isär. Får vi inte bevisat gång på gång att det inte är så? Vem sa att det ska vara så? Men visst, hitta någon kiss-ass-kille eller tjej du tycker hemskt mycket om, gör det ni känner för men gå aldrig in med den naiva och idiotiska inställningen att ni kommer att vara för evigt. Ingenting varar för evigt, har vi inte alla fått det jävligt klart för oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar